‏ Luke 12

Skrymteri. Rädsla. Girighet. Buksorg, Vaksamket. Försonlighet.

1 När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri. 2Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer. 3Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken. 4Men jag säger eder, minom vännom: Radens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna. 5Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Radens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom radens. 6Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi. 7Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar. 8Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar. 9Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar. 10Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas. 11När de nu draga eder fram i Synagorna, och för Öfverheten, och för de väliga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen; 12Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen. 13Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen. 14Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder. 15Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver. 16Och sade han en liknelse till dem, sågandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog. 17Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti; 18Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar; 19Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad. 20Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver? 21Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi. 22Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med. 23Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden. 24Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna? 25Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln? 26Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra? 27Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem. 28Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne? 29Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena; 30Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven; 31Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till. 32Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket. 33Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar. 34Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta. 35Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande; 36Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, lata de honom straxt upp. 37Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem. 38Och om han kommer uti den andra vakten, och uti den tredje vakten, och finner så; salige äro de tjenare. 39Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus. 40Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tanken, skall menniskones Son komma. 41Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla? 42Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer? 43Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer. 44Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger. 45Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken; 46Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna. 47Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg; 48Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt. 49Jagar kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne? 50Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder? 51Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt. 52Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre. 53Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro. 54Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så. 55Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker sä. 56I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden? 57Hvi domen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är. 58När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvärdar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset. 59Jag säger dig: Du varder icke ut kommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.